Moment 22

 Man känner av vintertiderna nu, med dom kyligare grader vi har.
Tyvärr ska det ju slå om och bli några plusgrader i veckan igen, men jag hoppas att den snö
som utlovats här får bli kvar, lite i alla fall. Fast det är ju inget man styr över så man får liksom bara
gilla läget då och ta det som det kommer. 

Jag fick väl ut gramslingorna igår och dom lyser så fint i mörkret. Allting är ju så mycket finare
i mörkret med slingbelysning. Speciellt nu, när det inte är någon snö på marken och allting bara ser
stökigt ut i dagsljus, så mörkret är att föredra. Jag önskar så att vi kunde ha granar på vår gård...
i alla fall en, som man kunde pynta  lite så här års.
Det är ju så fint på gårdar där man har granar och dylikt, men vi har ju inga träd heller.
Pilen står så "bakerom" allting så där syns det ju inte ändå och det blir långt att dra sladd dit.
På altanen kan man inte ha för där kommer det så mycket snöras från taket och under tak
står ju grillen och lilla slungan, så där finns ingen plats. Åter en sån där sak som jag måste klura på
för att få till som jag vill ha. De' e' mycke' nu med hjärngympa för att få det fint.
Inte konstigt att jag alltid har ont i huvudet också. :/

Denna Tisdagen ska jag nog tillbringa nere i tvättstugan och plöja ur "klädkorgen".
Mellan tvättningarna så ska jag börja dammtorka av och städa, för att snart börja bära upp lite
pynt och ta lite åt gången, eftersom kroppen inte längre orkar med att ta allt på en gång.
Andningen efter corona har också blivit sämre. Blir andfådd för minsta lilla och därför får ta det lite lugnt istället.
Så det får börja smyga fram sånt som är mer "vintrigt" och närmare advent ta fram juligare saker.
På så vis blir det ju liksom "nytt" hela tiden som kommer fram och förlänger myset.

Nog märker man av stora förändringar pre-corona och post-corona, vartefter tiden går.
9 månader har det gått sedan vi hade det och största förändringen är just orken och andningen.
Sen den extrema värken jag fått i benen, smalben och lår, samt den överväldigande tröttheten.
Ständigt trött och får som aldrig känna det där "pigg och utvilad", som förvisso lyst med sin frånvaro
innan också, men efter corona blivit konstant permanent. Innan hade man ju tillfällen oftare som man
kände sig för fit for fight "på riktigt". Nu är det mer en inre psykisk övertalning att känna så,
för att orka med nåt över huvud taget och det i sig gör man att blir ännu tröttare.
Det är en ond cirkel man hamnat i ,men man kämpar på för det är inte dags att "lägga sig ner" ännu.
Hur man ska lösa problemet med att "orka leva", är en gåta. För det är inte lätt att slåss mot
alla de saker som påverkar och är kontraproduktiva i helheten. Ett verkligt dilemma.
Bokstavligen Moment 22 .