Sorgen

Igår var vi och hälsade på svägerskan på hennes födelsedag.

Det var skönt, att mitt i allt som hänt, ändå se att det funkar ganska okej för dom.
Att dom liksom "tar dagen som den kommer" och låter tårarna komma när det behövs
och däremellan ändå ha nära till skratt.
Skönt att se att dom ändå orkar låta "livet gå vidare".

Det är klart att det är mycket jobbigt nu, främst för svägerskan, att ordna upp.
Frågetecken som ska rätas ut.
Papper som ska fixas och ändå hinna med att få sörja.
Skönt är att veta att hon har den rätta hjälpen nära till hands hos hennes pappa.

Det är många som har en sorgens tid nu framför sig.
Även om jag tror att dom flesta var förberedda på att det skulle ske ganska snart.
Han var ju trots allt inte i så bra skick och var dålig under en längre tid.
Dock kommer det som en chock när det väl händer.
Men det finns en slags tröst och lindring i att ha varit förberedd.

Sorgen är svår och alla hanterar den på sitt eget sätt och inget sätt är rätt eller fel.
Sorg, bara är sorg.
Den kommer alltid att finnas där, men den kommer att blekna med tiden
och förvandlas till minnen som man bär med sig resten av livet.
Till den dagen man åter träffas på andra sidan.

Jag sörjer med alla andra mer, än för egen del.
För mig är döden en självklar del av livet.
Värre förstås, när det är unga som är mitt i livet som hastigt rycks bort,
än när man varit sjuk länge och inte orkar mer.
Döden är ...
En start på en ny del av existensen.
Ett nytt äventyr.
Och för alla som blir kvar, ett annat kapitel i "boken om livet" att skriva klart.

Vi ska alla den vägen vandra.
Till dess kan vi bara leva vidare och försöka göra det bästa av tiden.
Och framförallt... Låta tiden ha sin gång.
Var sak har sin tid.
Vår tid är här och nu.
Ta vara på den.