"glädjen med att vara mormor"

Jag tänkte skriva en gång till om detta med att vara "barnkär".

Min mamma är barnkär, hon älskar barnbarnen och barnbarnsbarnen.
Min äldsta syrra är också barnkär.
Dom blir galna när dom ser bäbisar....
Deeeet blir inte jag. Jag var den där "tjejen som aldrig ska ha barn"

Jag tycker bäbisar är jättefina, luktar gott, älskar deras små fötter
och mjuka små rumpor, när dom tultar omkring barrumpade.
Man vill bara bita.
Men sen är det stopp....
Jag är inte alls förtjust i att sköta om andras barn.
Tycker det är jobbigt att måsta passa så dom inte gör illa sig.
Tunga att bära (om dom är mindre) då dom är ledsna , trötta eller bara vill vara i famn.
Det ska ätas och kladdas, bytas blöjor och sövas och allt vad nu barnaskötsel innebär.
INTE min grej...

Jag har själv haft 2 barn...båda vuxna nu, den senaste för 3 dagar sedan.
Jag var 18 när jag fick min första...nästan 30 när jag fick den andra.
Jag har sällan eller aldrig fått hjälp, inte ens vid de mest akuta tillfällen.
Jag har fått konka med dom överallt , oavsett vad jag gjort, läkarbesök, handla,
tvätta, möten med div. myndigheter, tandläkare o.s.v.
Jobbigt?? Visst fan,,men det är ju MINA ungar och MITT ansvar, då ingen annan finns tillgänglig.
Jag har fått lämna den ena , 4 år gammal, ensam hemma, för att få tag på
medicin till henne när hon var sjuk med hög feber,
för mina "nära anhöriga" (=inte på min sida)
inte kunde gå tvärs över trapphuset för att passa henne den stund
det skulle ta för mig att springa på apoteket..(typ 20 min)
-Har du skaffat barn får du sköta dom själv...sa man.
Det har funkat alldeles utmärkt, för det var tvunget.
Jag hade inga alternativ, även om jag önskat att det fanns.

Jag hade inte barnvakt så jag kunde gå ut och "svira"...
dom gånger det hände kan jag räkna på mina tio fingrar och få fingrar över.
Jag hade aldrig egen tid, även om jag hade "hobbykurser" att gå på, för jag fick oftast ta med barnet.
(hade bara en då)
All tid har jag tillbringat med barnen,,julaftnar, nyårsaftnar,midsommaraftnar, födelsedagar, bröllopsdagar
You name it...
Jag har ALLTID varit med barnen (bortsett några gånger, då min mamma haft dom)
Nu har jag ju inte bott i samma stad som MIN familj på många många år.
Hade jag gjort det , hade jag säkert fått mer hjälp.
Men jag har tagit ansvaret ensam..för jag var tvungen.

Det här kan ju vara en väldigt mycket bidragande orsak till att jag inte så gärna vill vara barnvakt.
Jag har fått mer än min beskärda del av barn...30 år är ju bra länge ändå,  när det är i princip 24/7.

Så neeej...jag skäms inte över att jag inte är en mormor som inte vill vara barnvakt.
Jag vill njuta av att ÄNTLIGEN kunna göra vad jag vill, när jag vill (om jag orkar)
utan att måsta passa/tänka på andras barn....OCKSÅ!!